Sven 95 046

Sven Ljungberg

Sven Ljungberg föddes den 15 december 1913 i Ljungby. Han levde ett långt liv och var fullt verksam in i det sista. Han avled under sin årliga målarresa i Italien den 28 juli 2010.

Han slutade skolan som 13-åring så man kan säga att han arbetade i 84 år! Först som målarlärling hos sin far Elof för att alltmer glida över till det konstnärliga, uppmuntrad av mor Blända. Han kom så småningom in på först Tekniska skolan (Konstfack idag) och sedan på Konsthögskolan, där han studerade för Otte Sköld. Han var själv direktör och sedan rektor för Konsthögskolan i Stockholm åren 1972 – 1981 och var alltså byråkrat i 10 år.  Som den arbetsmänniska han var utnyttjade han Stockholmsresorna till sitt begynnande författarskap).

Sven var starkt förankrad i en hantverkstradition och hyllade handens arbete och ett realistiskt konstnärligt språk blev naturligt för honom. Det var han trogen hela livet.

Han hade stor kunskap om konsthistorien och var mycket beläst och läste hela livet och tillägnade sig på så sätt en omfattande intellektuell bildning, trots enbart sjuårig folkskola.
Sven Ljungberg är och var en stor kulturpersonlighet i klass med andra småländska storheter som Pär Lagerqvist, Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren. Han samarbetade både med Pär Lagerqvist och Vilhelm Moberg och var god vän med Astrid Lindgren.

Under krigsåren kunde man inte resa ut och många konstnärer sökte sig till Öland. 1944 kom han och Ann Margret för första gången till Öland. Det var det öländska ljuset som påminner om Medelhavets som lockade. Men inte södra Öland dit de flesta konstnärer sökte sig utan norra Öland med sin vildare och mer outforskade natur. Sven hade ett genuint intresse för människor och människor i arbete. Detta ville han måla. Här fanns stenbrotten, fiskarna, småbrukarna. Och möjlighet att måla porträtt. Sven sökte sig till udda figurer och starka personligheter. Dessa fanns det gott om uppe vid Hornsudden. Men det var inte karikatyrer han var ute efter utan genuina karaktärsskildringar. Ett bevis på detta var vänskapen som uppstod med modellerna, ofta efter inledande misstänksamhet mot konstnären.

Sven behärskade de flesta tekniker från det lilla formatet till det monumentala. Han var en av samtidens allra främsta trägrafiker. Han behärskade trägravyren till fulländning. Med en svärta och precision i en berättande tradition, som han lyckades behålla även i de sista trägravyrerna från 2010. Men han var också en oerhört driven och säker tecknare. Teckningen är konstens moder. Teckna är att lära sig se och upptäcka. Han hade alltid ett litet skissblock i fickan, för att snabbt fånga något som väckt hans nyfikenhet. Ett motiv. En liten skiss på några streck var nästan alltid grunden för en målning. På den vita duken tecknade han alltid noggrant motivet med ritkol.

Sven Ljungbergs konst är angelägen. Den föreställande realistiska konsten är fortfarande den bästa inkörsporten till konstens värld. Hans stora och breda hantverkskunnande vittnar om en grundläggande yrkesheder, men också om en sann glädje inför alla olika konstnärliga material som han såg som en sporrande utmaning. Han målade för att det var så förbannat roligt! Även protestbilder och kanske särskilt då!

Sven Ljungberg visar oss en konstnärlig livshållning och att det går att vara sann mot den. Han formade sina många offentliga uppdrag i samklang med sin inre motivvärld. Det krävs ett stort mod och en väldig kraft, att vara trogen och följa sin egen konstnärliga kreativa och produktiva process. Ett sådant kreativt flöde och uttryck i färg och form, i ljusets skiftningar, årets och dagens rytm, ska inte stoppas utan få leva fritt. Man måste säga vad man tycker annars brinner man upp inifrån!
Sven Ljungberg målade in i det sista och dog med penseln i sin hand och han visar oss att en konstnärlig obönhörlig integritet är möjlig.
Länken nedan leder till den vetenskapliga bilagan som hör till Anne Lidéns bok Sven Ljungberg målare, som utkom 1986.
Vetenskaplig bilaga Sven Ljungberg, målare