Jubileumsutställning Ljungbergmuseet 20 år
11.9-7.11 2010
Ljungbergmuseet fyller 20 år och har under dessa år
utvecklats till att anses som Kronobergs läns konstmuseum.
”Bara” ett departementsbeslut fattas för att museet även
formellt ska bli länets konstmuseum. Ljungby kommun
och regionförbundet södra Småland säger ja till
Ljungbergmuseet som länskonstmuseum.
Jubileet firas med en utställning som invigs
11 september kl 14 av f.d. kulturminister Bengt
Göransson, jordbruksminister Eskil Erlandsson,
kommunalrådet Carina Bengtsson. Musik: jazzkoraler
och texter av Ann Margret Dahlquist-Ljungberg
framförs av YvonneTuvesson Rosenqvist sång,
Mattias Welin kontrabas.
Mattält med italiensk buffé.
Utställningen är ett möte med verk från tidigare
utställningar: Ann Margret Dahlquist-Ljungberg,
Bertil Almlöf, X:et, Erik Ortvad, Döderhultarn, Sigge
Ljungberg, Prins Eugen, Oluf Høst möter verk av
åtta inbjudna konstnärer: Karin Almlöf, Bianca Maria
Barmen, Lena Cronqvist, Maya Eizin Öijer, Sara-Vide
Ericson, Maria Miesenberger, Stina Opitz, Sissel Wibom.

En jubileumskatalog utkommer på Almlöfs förlag
med delar av de utsällda verken samt texter av: Bengt
Göransson, Olle Granath, Thomas Millroth.

Utställningen visar också samtliga av Sven Ljungbergs
sista målningar från Italien sommaren 2010.
Målningar, som vittnar om en totalt obruten skaparkraft
in i det sista. Som utstrålar kraft och vitalitet med ett ljus
som får dem att lysa, att lyfta. Och med en magiskt vacker
blå färg. – Jag får en känsla av att Sven kände att detta
kunde vara sista gången han skulle orka måla i Italien
och ”tog i mer än vanligt” för att skapa det där extra. Det
lyckades han med. I mina ögon är dessa sista målningar
alla små lysande mästerverk!
Pontus Ljungberg

ÖPPET BREV till Regionfullmäktige
Ljungbergmuseet är allvarligt oroat över att regionförbundet diskuterat en sänkning av anslaget till museet! Nu föreslår regionstyrelsen oförändrat anslag, men utan indexuppräkning är detta i praktiken en sänkning!

Ledamöterna tycks dåligt insatta i den stora betydelse för konst och kultur som museet har för kulturlivet i länet. Kronobergs län saknar som enda län ett regionalt konstmuseum. Den rollen har idag Ljungbergmuseet utan att ha de offentliga resurser som man borde ha. Museet gör en enorm kulturell insats med mycket små resurser! Verksamheten växer och utvecklas och håller en internationellt hög nivå på utställningarna. Konstpedagogiken för barn och unga spelar en allt större roll. Denna utveckling svarar mot ett uppdämt behov, som finns i regionen och är inget självändamål! Expansionen kräver större resurser och för att behålla nivån på verksamheten krävs också större resurser. Vi tycker att regionförbundet måste ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar.

Att Ljungbergmuseet ska bli länets konstmuseum även formellt har uttryckts från flera håll och även stötts av ledamöter och tjänstemän i regionförbundet. Liggande anslagsförslag sänder helt andra signaler!

Nyligen startade Ljungbergmuseet projektet Konsten till barnen, med målet att alla skolbarn i årskurs 4-6 i LeaderLinnéområdet minst en gång under sin skoltid ska ha deltagit i en workshop på museet eller i sin klass fått besök av museets pedagog! För detta har museet fått anslag från Leader Linné. En förutsättning var att verksamheten fortsätter efter projektets slut, utvidgas till hög och lågstadiet, nu med regionala medel. T.ex. genom att en länskonstkonsulent placeras på Ljungbergmuseet. En sådan konsulent saknas i Kronobergs län, men finns i de flesta andra län!

Med oförändrat anslag omöjliggörs denna unika satsning på konstpedagogik för barn och ungdom.

Vi tycker det är tragiskt och allvarligt att kulturen och konsten ges så litet utrymme i Kronoberg. Det handlar inte heller om stora belopp, men pengar som ger oerhört mycket tillbaka till regionens invånare m.fl.

Ljungbergmuseet tar idag ett stort ansvar för konstutbudet och konstpedagogiken i länet. I princip är det en verksamhet som vi bjuder på! Det är nödvändigt att regionförbundet och landstinget inser detta och gör en ordentlig satsning på Ljungbergmuseet om inte verksamheten ska drabbas av stagnation och neddragningar. Kronobergs län behöver Konsten! Ljungbergmuseet är en lokal, regional och nationell angelägenhet.

Ge Ljungbergmuseet status som regionalt konstmuseum, i likhet med Kalmar konstmuseum. För att uppnå detta krävs ett aktivt uppvaktande av departement och kulturråd. Vi vädjar till Regionförbundet att aktivt bistå oss i dessa strävanden.

Ett regionalt konstuppdrag för Ljungbergmuseet kunde se ut på följande sätt:
• Ljungbergmuseet ansvarar för konstpedagogiken i länet genom att en konstkonsulent placeras på museet.(Kan starta i befintliga lokaler)
• En länssalong med konstnärer verksamma i regionen anordnas vartannat eller vart tredje år. (Kan starta i befintliga lokaler)
• Ljungbergmuseet visar kontinuerligt delar av Sm. Museums konstsamling. (Kräver att Vision 2010 förverkligas)

Tyvärr tycks det vara så att Ljungbergmuseet drabbats av en pågående schism mellan regionförbundets medlemmar om en ny förbundsordning och där landstinget sagt nej till höjda anslag. Vi vädjar till ledamöterna om att inte låta dessa interna stridigheter hindra Ljungbergmuseet från att fortsätta utveckla konstlivet i Kronobergs län. Ge ett ordentligt ekonomiskt stöd till verksamheten till gagn för hela regionen!
Pontus Ljungberg

Portraet nu!
Samtida nordiska porträtt
Bryggare J.C. Jacobsens porträttpris
30.5-22.8 2010
År 2008 ordnade Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborg i Danmark (museet inhyser bl.a. landets största samling av historiska porträtt) den andra omgången av den nordiska porträttävlingen som bär sin grundares och Carlsbergsbryggeriets stiftares, J.C. Jacobsens namn. Resultatet av tävlingen visades på en utställning som öppnade i maj 2009 på Frederiksborgs Slot. Nu fortsätter den som vandringsutställning i Norden med första nedslag på Ljungbergmuseet, sedan Island, Finland och avslutas 2011 på Norsk Folkemuseum i Oslo.
Verken representerar bildkonstens breda spektrum från måleri, skulptur och fotografi till video och installationer. Också stil- och innehållsmässigt återspeglar utställningen dagens kulturella och konstnärliga mångfald.
Juryn tilldelade Matti Juhani Kolemainen(Finland) första priset. Andra priset gick till Elly Prestegård(Norge) och tredje priset till Katja Boom Philip och Honey Biba Beckerlee(Danmark). C.Flink(Sverige), Erling Klingenberg(Island)och Harri Larjosti(Finland) fick specialpris.

Landshövding Kristina Alsér öppnar utställningen på Ljungbergmuseet söndagen den 30 maj 2010.

Ragnar Person(RP) 27.3-16.5 2010
Ragnar Person föddes 1905 på gården Sjövik vid sjön Bolmens strand. Vägen till att bli konstnär var slingrig- via muraryrket hamnade RP så småningom i Halmstad 1929 där han kom att bli elev för Esaias Thorén, medlem i den nybildade Halmstadgruppen. Gruppens vida kontaktnät kom att öppna dörrarna mot världen för den unge RP och1933 for han till Paris, där han studerade för Gromaire. Det var det myllrande gatulivet och det beslöjade vita ljuset vid floden Seine som gjorde starkast intryck och som också kom att fasta på åtskilliga dukar från tiden.
Ändå kom RP snart att återvända hem, till Ljungby och Småland. Och hemma med sina gårdsauktioner och dansbanor bjöd på en minst lika myllrande motivvärld som Paris. I bygden med dess folk fanns historierna han ville berätta. Och han ville göra det på sitt eget vis med sin egen stil.
Depressionen satte djupa spår i samhället och svårmodet färgade av sig i RP:s socialt närgångna bilder som vänder uppmärksamheten mot vardagslivets hårda slit. Under 30-och 40-talet är färgskalan dov och ödesmättad, landskapet kargt och stenigt. Stenmurarna blir testamenten över generationers kamp. Så småningom ljusnar hans måleri. En strimma glödande ljus vid horisonten. Allt oftare tycks han stanna upp vid livets glädjeämnen. Vilan, festen, samtalen människor emellan, den starka gemenskapen människor emellan och till naturen. Mot slutet av livet upplöses nästan motivet helt i ljuset.
RP blir en folklivsskildrare. Med penseln berättar han om en svunnen tid, om vår gemensamma historia som bara ligger ett par generationer bakåt i tiden och ändå så långt bort från det samhälle vi lever i idag. Men RP dokumenterar inte, han skildrar med känsla, poesi och humor som verktyg
Ragnar Person avled 1993.
Karolina Peterson, chef Mjellby Konstmuseum

Samtida målningar av Sven Ljungberg 17.1-21.3 2010
Utställningen öppnades av Bo Frank, ordf. i Växjö kommunstyrelse och vice ordf. i Regionförbundet södra Småland.
Denna utställning har vi kallat Samtida målningar av Sven Ljungberg, målningar tillkomna under 2009 och naturligtvis har det hunnit bli några från i år 2010. Och även Samtida trägravyrer, med gravyrer tillkomna under de senaste tre åren.
Titeln, Samtida målningar, rymmer måhända ett visst mått av ironi. Eller? Här finns en installation och en nästan helt utbränd målning. En målning som efter fem dagars arbete fattade eld. Ett måleri hetare än någonsin! Konstnären är nyss fyllda 96 år! Det borde vara svårt att vara mer samtida. Eller? Räcker detta? Vi har hört rykten som säger att kulturbyråkrater i Stockholm undrar om och hur Ljungbergmuseet klarar samtidskonsten.
Själva har vi inga problem med detta utan upplever oss i högsta grad samtida och även närvarande. Och medvetna om vad som händer i samtiden. Så innan jag lämnar ordet till Bo vill jag gärna läsa upp en text där jag försökt formulera min, och museets syn, på begreppet Samtidskonst! Ett begrepp som jag länge funderat och förundrats över och nedtecknat som,

Framtida tankar om samtidskonst.

I en utställningskatalog från 1973, 40 år med Sven Ljungberg, skriver dåvarande chefen för Göteborgs Konsthall Bo Särnstedt ”Hans realistiska måleri känns därför i hög grad tidsmedvetet utan att för den skull vara tidsbundet på samma sätt som en mer eller mindre plötsligt uppdykande konstriktning”. Det är 37 år sedan! Sven är fortfarande verksam och nu undrar jag om det är möjligt att vara samtida då 1973 och inte idag 2010?

Samtidskonst är ett luddigt begrepp som bitit sig rejält fast i konstlivet. Ett begrepp de flesta i branschen likt en svamp tagit till sig utan närmare eftertanke. Det finns säkert lika många definitioner på vad samtidskonst är som det finns aktörer. Detta borde göra det omöjligt att ha begreppet samtidkonst som en norm. Men så är det förvisso inte. Begreppet ger legitimitet åt allt, som klassas som samtidskonst. Kallas något för samtidskonst så blir det ett kvalitetsmässigt godkännande av konstnären och hans konst och även det galleri eller den konstinstitution som visar denna konst. Och möjligheterna öppnar sig.

Men vad är då samtidskonst? Vem är samtida? Vem bestämmer vad som är samtida? Det här är naturligtvis inte helt lätt att reda ut. Men för oss, som är verksamma med konst är det ett begrepp som lägger sin måttstock över allt vi gör och kan få avgörande eller tom förödande konsekvenser. Konsekvenser för anslag, stipendier, recensioner mm. Och begreppet används tyvärr både godtyckligt och vårdslöst, av framförallt kulturbyråkrater och konstkritiker och alla som vill vara trendiga hakar på. Det märkliga är att det också faktiskt kan bli precis tvärtom. En utställare som följer det för tillfället rådande "modet" och visar samtidskonst blir först ivrigt påhejad av politiker och andra förståsigpåare. Men om det på dessa utställningar inte kommer en kotte så tjurar samma ivriga påhejare över konstiga videoinstallationer och usla besöksiffror. Vilket kan innebära indragna anslag mm. Var samtida och få anslag, öka publikunderlaget annars inget anslag. En ekvation som inte alltid går ihop med en snäv uppfattning om vad som är samtidskonst!

Ja, vad är då samtidskonst? Det finns en tendens att det är konstnärens ålder, tekniska uttrycksmedel och innovativa metoder snarare än den bild, uttryck eller det som konstnären försöker förmedla, som betraktas som samtida. Är du över 50 eller t.o.m. 40 år och arbetar med traditionella uttryckssätt är det väldigt svårt att betraktas som samtida. Detta är olyckligt och unikt för bildkonsten, problematiken finns inte alls på samma sätt inom litteratur eller musik!

Bildkonsten har begåvats med många nya uttrycksformer och som istället för att berika varandra slåss om en och samma konstscen. Ett för tillfället mer samtida uttryck tränger undan ett annat klassat som inte samtida. En kamp som regisseras av media, byråkrater och curators. Curators, som förresten ofta ställer sig emellan konstnären och betraktaren och skymmer konsten. Konstnärerna blir mot sin vilja konkurrenter. Blir man däremot klassad som samtida öppnas alla möjligheter. Institutionerna följer efter.

Min egen uppfattning om att vara samtida inom konsten är enkel och har inget med konstnärens ålder eller uttrycksmedel att göra. Utan handlar om konstens förmåga att beröra en betraktare. Den konst som kan beröra och intressera en nutida betraktare är i mina ögon i högsta grad samtida. Då spelar det ingen roll om det är en målning från 1200-talet eller en installation gjord imorgon! Eller om konstnären är ung eller gammal eller rent av död! Ytterst handlar det alltid om något slags konstnärlig kvalitet. Jag kan inte låta bli att citera Torgny Lindgren som träffande har sagt: ”Vad gäller den bästa och mest äkta konsten i vår tid är språnget från medeltiden till nutiden kort, ja försumbart. Samtiden börjar för många, många hundra år sedan”. I denna mening har begreppet samtidkonst ett konstnärligt värde, annars är det bara en etikett som kan ge framgång på marknaden.

Ljungbergmuseets ambition är att visa konst som berör oberoende av etiketter. Våra utställningar speglar samtiden genom att beröra den samtida betraktaren vilket jag hoppas de ska fortsätta att göra även i framtiden i det nya Vision 2010.

Det är bra med vernissager för det är också ett bra tillfälle att framföra ett varmt tack till vår lojala och mycket duktiga personal, som är närvarande i samtiden! Som väl är! Och vänföreningen som gör ett gott jobb för museet!

Bo jag hälsar dig varmt välkommen hit och jag försäkrar dig att det finns absolut ingen anledning till oro för hur Ljungbergmuseet klarar eller kommer att klara samtidskonsten nu och i framtiden, kan man förresten säga så Samtidskonsten i Framtiden? Det kanske borde heta Framtidskonsten, med dessa ord lämnar jag ordet till Bo Frank…
Pontus Ljungberg


25x3för2009. 29.11 2009-10.1 2010
Julutställning med 25 konstnärer som deltar med 3 verk vardera som kostar 2009 kr/st.
Vernissage söndag första advent 29.11 2009 pågår tom 31.12 2009.
Deltagande konstnärer är Karin Almlöf, Sven Erik Andersson, Ann Blom, HC Ericson, Helena Felldin, Sune Forsberg,Thomas Franzén, Birgitta Heiling, Jessica Jonsson, Pia Knöppel, Peter Linde, Sven Ljungberg, Unn Magnussen, Ann Makander, KG Nilsson, Leif Olausson, Bertil Olson, Erik Ortvad, Rune Rydelius, Kerstin Schild, Kennet Sjöö, Peter Tillberg, Björn Wessman, Sissel Wibom och Sara Vide-Ericson.

Vägen ut. Peter Tillberg måleri och skulptur. 21.11 2009-17.1 2010
Utställningen öppnas av Staffan Cullberg och Marie:Loise Hilmersson.

Peter Tillberg (f 1946) är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1964-1969.
Peter Tillberg bor sedan tidigt 90-tal i Provence i Frankrike. Han använder i stort sett alla material han kommer över såsom trä, brons, järn, frigolit, sten och keramik. På 1960- och 70-talen gjorde han ofta stora bilder med människan och hennes livsrum och utsatthet som tema. Under en period arbetade han endast med kolteckning, oftast stora ansikten. Skulpturerna är absurda och humoristiska varelser som verkar komma från en annan värld eller naturtrogna djur utförda av risknippen.
1971 blev han välkänd för en stor publik med sin fotorealistiska målning Blir du lönsam lille vän med motiv från en skolsal. Bilden har blivit utsedd till Sveriges mest kända målning och finns på Moderna Museet i Stockholm. På Ljungbergmuseet visas ett tygtryck av målningen(originalet är 2 x 3 m och trycket 2,3m x 1,5m).
Han har haft separatutställningar och samlingsutställningar i Sverige, Tyskland, Danmark, Norge, Finland och Island och har deltagit i många projektutställningar som t.ex. Luftattack, Vindens Kraft, Sveriges Historia och Sinnenas Skog. Tillberg har utformat en rad scenografier till dramatiska verk av bland andra Lars Norén, samt till opera.
Med anslag från Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser inköpte Ljungbergmuseet år 2008 skulpturen Pekaren av Peter Tillberg. Pekaren står på museets innergård.
Tillberg är representerad på Moderna Museet i Stockholm, Göteborgs Konstmuseum, Borås och Örebro Konstmuseer, Ateneum Helsingfors och Aliendemuseet i Santiago de Chile.
Peter Tillberg är ledamot av Konstakademien sedan 1990.
På denna utställning visas måleri, bl. a. en alldeles ny målning, "Vägen ut" i kolossalformat, 3x6 m och skulptur av Peter Tillberg, som är närvarande på vernissagen lördagen den 21.11.
Utställningen öppnas kl 14 av förre chefen för Statens Konstråd Staffan Cullberg och Regionförbundet Södra Smålands ordf. Marie-Louise Hilmersson.

Staden på håll. Bertil Almlöf 12.9-15.11 2009
Utställningen öppnas av författaren Torgny Lindgren.

Bertil Almlöf, född 1930, framstår alltmer som
en av Sveriges mest betydande målare.
På Ljungbergmuseet visar han en svit nya målningar
kallade "Staden på håll". Om dessa skriver
Gunnar Lindqvist i utställningskatalogen:

"Bertil Almlöf använder färgen som instrument
för att gestalta denna värld i ständig förändring
och därigenom för han in ett abstraherande moment,
en koloristisk avsikt.
I en serie målningar kallade
Staden på håll blir denna koloristiska
abstraktion mycket påtaglig. Över
slätten med sina gula sädesfält breder
sig det röda solljuset ut sig som
böljande, ångande färgmoln. Genom
den röda färgens transparens
framträder en mörk, nästan svart
massa. Det är stadens hus som absorberat
ljuset, stulet det och står
varmt röda i den kvävande röda
rymden. Lagren av färg skapar denna
rymd, som förvandlar landskapet
till en hägring, en koloristisk dröm,
till en scen, där intensiteten i det
röda svindlar och där man förnimmer
ett diffust hot. Kan rött vara så
rött? Uppdrivet, stegrat, dramatiskt
rött. Målningen lever sitt färgdrypande
liv utan behov av stöd i ett
igenkännande, färgen tränger in i
betraktarens alla organ. Det är aftonen,
kärleken och blodet som skänker
betraktaren impulser.
---
Med denna utställning visar Bertil Almlöf
att måleriet som känselspröt fortfarande är minst
lika viktigt idag som för impressionisterna
under 1800-talets senare hälft för att utforska
nya delar av vår obeständiga tillvaro"

Sommarens Italienmålningar 2009. 3.9-31.12 2009
Även denna sommar har Sven varit i Italien och
hemkommit med 23 målningar. Målningar med kraft, skärpa,
intensitet och doft av Italien.
Utställningen öppnas av oppositionsråd ClasGöran Carlsson
torsdagen den 3 september.

Olle Nyman 30.5-6.9 2009
Utställningen invigs lördagen den 30 maj av konsthistoriker och författare Beate Sydhoff.
Utställningen är ett samarbete mellan Ljungbergmuseet och Kajsa och Olle Nymans kulturstiftelse.
Olle Nyman (1909–1999)målare, skulptör och textilkonstnär
Professor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1953–63
utbildning
Filip Månssons målarskola 1926–28
Konstakademien i Stockholm 1929–34 för Olle Hjortzberg
offentliga verk i urval
Veckans sju dagrar (1952), stucco lustro, Karolinska Universitetssjukhuset i Solna
Ridå, textil, Hjalmar Bergman-teatern i Örebro
Frihängande textil, Hotel Sheraton i Stockholm
Skaparens hand, Lilla Aska Griftegård i Linköping
och Postterminalen Tomteboda i Solna
Idealiserad park, keramik, Järnvägsparken vid Tegelbacken i Stockholm
Stenkvinna (1977), granitblock och betong, Kista Torg i Stockholm
Tamburmajoren (1990), relief, samt triptyk i textil,
Bostadsrättsföreningen Minken, Jarlaberg i Nacka

"Olle Nyman (1909-1999) var en av de viktiga svenska konstnärerna under 1900-talets andra hälft. I en trevlig retrospektiv utställning på Ljungbergmuseet kan man ta del av hans breda arbetsfält inom både måleri, textil och skulptur.
Låter inte namnet Nyman bekant? Lite av en doldis var han kanske, inte någon högljudd rebell som stod på barrikaderna och skrävlade. Men han arbetade mycket med offentliga utsmyckningar vid sidan av måleriet, så hans konst är idag verkligen synlig för många. Ett exempel är den charmigt grovhuggna Stenkvinnan, en liggande gestalt av granitblock och betong på Kista torg i Stockholm.
Den bild jag själv hade av Nyman vidgas betydligt på Ljungbergmuseet. Jag såg mest framför mig de välkända landskapsmålningarna där han drivit förenklingen till sin spets, precis till gränsen innan de avbildade föremålen övergår i tvådimensionell geometri. Mycket grönt, spikraka horisonter, räta lådor till hus och gröna bollar till trädkronor. Men här finns så mycket mer.
Precis som de flesta andra konstnärer började han sin bana med att först måla naturtroget gestaltande, vilket märks tydligt i de tidiga verken som visas här. De allra tidigaste från ungt 1930-tal; faktiskt femton år innan första egna separatutställningen.
Det är kul att se utvecklingen och spännvidden i ett långt konstnärskap koncentrerat så här till en representativ utställning. För representativt är det, det enda som möjligen saknas är ett exempel på de komiska metallskulpturer som han också gjorde sig känd för. Men här finns istället de fantastiska Commedia dell’arte-figurinerna av hopfogade porslins- och keramikskärvor. Grova, men ändå så träffsäkra personporträtt!
Man ser hur Nyman med tiden gått igenom olika faser, bytt stil och så småningom nått fram till det förenklande måleri som blev hans signum. I de tidigaste landskapsmålningarna finns influenser av Ivan Aguélis mjukhet (Francavilla al mare) och Karl Isakssons blåtoner (Tidig vår Övre gården). Raskt byts de mot futuristisk rörelseenergi i Spanskt lokomotiv, där man i den renodlade gråskalan nästan kan känna vibrationerna i marken från den tunga besten. Vidare därifrån till Fernand Léger-liknande modernism i den runda målningen Gavlar.
Bredden överraskar positivt, här finns också textilier i form av gobelänger och exempel på arbetsprocesserna med de större offentliga verken. I skisser och målningar visas förlagor till både bankutsmyckningar och altartavlor. Utrymmet för utställningen är i sanningens namn inte stort, men det känns som man fått med allt det väsentliga.
Jag blir stående framför målningen Övre gården, en i raden av bilder av hans hem i Saltsjö-Duvnäs. Den är mycket grön och mycket förenklad, precis som jag förutsåg. Men den är också ensam i sitt slag i utställningen, och den får mig att inse att Olle Nyman var mycket mångsidigare än så". Skriver Thomas Lissing i Smålandsposten 9.6 2009.

Ann Margret Dahlquist-Ljungberg och Dan Jonsson 28.3 2009-17.5 2009
Utställningen invigs lördagen den 28 mars av Sune Nordgren.
Ann Margret Dahlquist Ljungberg 1915–2002. Författare, illustratör och konstnär.
Har gjort bokomslag och teaterdekorationer samt illustrerat andras och egna böcker. Var engagerad i kvinnorörelsen och miljörörelsen. Illustrerat dikter i många tidningar bl a av poeter som Harry Martin¬son, Gunnar Ekelöf och Johannes Edfelt.
Dan Jonsson f. 1933, bosatt i Mariefred. Grafisk formgivare, illustratör och konstnär. Professor i grafisk design på konstfack 1987-1994.
Har bl a gjort teckningar och illustrationer till DN:s litteratursidor, tidningen Vi, Feminas ”Läslustan”, BLM och till arbetarrrörelsens tidningar Metallarbetaren, Mål och Medel, Sjömannen m.fl.

Landskapet, trädgården och rummet. 17.1-15.3 2009
Fyra danska målare, Hanne Sejrbo Nielsen, Morten Skovmand, Johanne Foss och Egon Bjerg Nielsen. Ett utställningesamarbete med Johannes Larsen Museet i Kerteminde på Fyn i Danmark.

Italien 1940-2008 16.11 2008- 11.1 2009 (delar av utställningen förlängd)
Sven Ljungberg har ett mångårigt förhållande till Italien. Redan 1940 gjorde han, som Jenny Lindstipendiat från Kungliga Konsthögskolan, sitt första besök i Italien. Resan skulle ursprungligen ha gått till Frankrike, den sköts upp ett halvår och ändrades till Italien p.g.a. kriget. Sven kom till Rom och såg, som 26-åring, Mussolini tala till folket på Piazza Venezia. En skakande upplevelse. Så småningom hamnade han i en liten by utanför Rom, Anticoli Corrado. Där fanns flera ateljéer och flera konstnärer. I Anticoli kom Sven att stanna några månader innan kriget tvingade hem honom. Det dröjde sedan till 1949 innan han kunde utnyttja sitt stipendium och resa ut igen.

Sedan dess har han regelbundet återvänt ofta som inbjuden konstnär på kulturfestivaler tillsammans med Giacomo Oreglia och Stanislao Nievo, vars böcker han också illustrerat.
Under 50- och 60-talet blev det flera målarresor med Ann Margret eller konstnärsvänner som Folke Eriksson, Gustav Sjöö och Hans Brage. Varje sommar eller höst sedan 1970-talet har han tillbringat minst en månad för att måla i det italienska landskapet, Toscana eller Marche, och då framförallt med Sven Palmqvist. Även Sven och jag har gjort några arbetsintensiva resor på 1980-talet. Sedan 1994 har han en egen lägenhet i Cupra Marittima i landskapet Marche, han skaffade den vid fyllda 80! Otaliga bilresor har gjorts till Venedig för att köpa mosaik till de stora offentliga mosaiker Sven utfört. Alla dessa miljoner mosaikbitar har fraktats genom Europa i nedlastade personbilar. Före EU var det inte alltid helt lätt att passera tullstationerna.
Han har haft ett flertal separatutställningar runtom i Italien. I Rom på Accademia Tiberina 1994 och den senaste var en stor utställning på Galleria Pananti i Florens 1997.

Italien har blivit en viktig och betydelsefull del i Sven Ljungbergs konstnärliga gärning. Inte enbart för att han med stor inlevelse har skildrat italienska landskap, hus och människor under 70 år utan också för att han med brinnande intresse, på nära håll kunnat studera de stora italienska mästarna och deras verk. En kunskap han har förvaltat väl i sina egna fresker och mosaiker. Hans konsthistoriska kunskap om de italienska konstskatterna är fenomenal. Jag har, när vi bilat förbi många italienska städer, upplevt hur väl denna kunskap fastnat i hans medvetande och han kan berätta allt om en kyrka, ett torg eller vad som finns där eller en konstnär som verkat där. Om inget annat finns att säga om den staden kanske ett eget målaräventyr där. Sven Ljungbergs minne är inte bara märkligt utan en stor kunskapstillgång och jag är säker på att han kan datera och berätta något speciellt om en detalj i varje målning i denna resumé över 70 år i Italien.

Sedan tolv år tillbaka har Ljungbergmuseet varje sommar eller höst visat en utställning med nya Italienbilder, Sommarens Italienmålningar. I år gick resan tidigt, redan i maj. Detta möjliggjorde en ny resa och Sven återvände i september till Cupra Marittima med sin följeslagare och vän Sten Ingvar Nilsson. Trots ett för italienska förhållanden osedvanligt dåligt väder återkom han efter en månad med 24 nya målningar! Kanske på grund av vädret med en ny dramatik i flera bilder.
Samtidigt med den retrospektiva Italienutställningen kan vi också visa utställningen Sommarens Italienmålningar del 2, som visar ett kraftfullt och vitalt måleri.

För Ljungbergmuseet är det angeläget att visa och spegla bredden och omfattningen av Sven Ljungbergs konstnärskap. En retrospektiv Italienutställning är då oundviklig! Och efterlängtad.
Att det blir just nu är mer en tillfällighet som ser ut som en tanke när Sven fyller 95 år i december.
Pontus Ljungberg

Julutställning 30.11 2008-11.1 2009
Följande konstnärer deltar med tre verk vardera Bertil Almlöf, Karin Almlöf, Sven Erik Andersson, HC Ericson, Eva Forsberg, Helena Felldin, Hans Fredholm, Peter Freudenthal, Lars Grandin, Ulf Gripenholm, Birgitta Heiling, Åke Johansson, Dan Jonsson, Pia Knöppel, Sven Ljungberg, Peter Lundström, Unn Magnussen, Åse Marstrander, Erik Ortvad, Arne Persson, Rune Rydelius, Maria Silfverhielm, Roger Simonsson, Lennart Sjögren, Kenneth Sjöö, Peter Tillberg, Ann Marie Valsten, Sissel Wibom.


Jubileumsutställning Smålands Konstnärsförbund 50 år
13.9-9.11.2008

Sommarens Italienmålningar 2008
Från och med den 2 juli 2008 visas den tolfte upplagan av Sommarens Italenmålningar. I år har Sven varit i Italien under maj, 2 månader tidigare än vanligt. Det är därför en helt annan färgskala i årets bilder, det gröna dominerar på ett nytt sätt. Bilderna har en påtaglig skärpa och intensitet som inte visar några trötthetstecken!
Ett fantastiskt måleri av en konstnär som snart fyller 95!

Portraet nu!
Samtida nordiska porträtt
Bryggare J.C. Jacobsens porträttpris
7.6–31.8 2008

Åren 2006–07 ordnade Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborg i Danmark (museet inhyser bl.a. landets största samling av historiska porträtt) en nordisk porträttävling som bär sin grundares och Carlsbergsbryggeriets stiftares, J.C. Jacobsens namn. Tävlingens syfte var att skapa en översikt av den samtida porträttkonsten i Norden. Intressant var också att se hur människan i dag framställs i det vi kallar porträtt, vilken ställning porträttet har inom den samtida konsten och hur de s.k. nya medierna utmanar porträttgenren. Inga egentliga krav ställdes på verken; det enda kriteriet var att arbetena skulle vara nygjorda. I tävlingen deltog konstnärer från samtliga nordiska länder inklusive Grönland, Färöarna och Sydschleswig, totalt mottogs 521 verk.

Bland dessa sållade en nordisk jury fram ett sextiotal arbeten. Detta urval ingår i en nordisk vandringsutställning, Portræt nu!. Utställningens verk representerar bildkonstens breda spektrum från måleri, skulptur och fotografi till video och installationer. Också stil- och innehållsmässigt återspeglar utställningen dagens kulturella och konstnärliga mångfald.
Juryn tilldelade Sonja Lillebæk Christensen (Danmark) första priset. Andra priset gick till Sven Ljungberg (Sverige) och tredje priset till Torben Eskerod (Danmark). Daniel Hoflund (Sverige) och Mette Watten (Norge) mottog bägge ett s.k. innovationspris.

Utställningen visades förra sommaren på Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborg och på hösten i Hafnarborg kultur- och konstcentrum på Island, nyligen på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors. Efter Ljungbergmuseet avslutas turnén på Norsk Folkemuseum i Oslo.

Magnus Olausson, chef för statens slotts- och porträttsamling och svensk representant i tävlingsjuryn, öppnade utställningen på Ljungbergmuseet lördagen den 7 juni.


I min trädgård år 2007

Söndagen den 2 december 2007 öppnade länsrådet Claes Sjöblom utställningen med målningar av Sven Ljungberg, alla utförda under 2007. Utställningen växer med nya bilder skapade under 2008. 22 januari höll Hannu Sarenström en uppskattad föreläsning inför ett fullsatt museum på Tema Trädgård. 5 februari var det Carl Jan Granqvist tur att tala inför ett fullsatt museum om "Sinnena och Konsten- måltiden i tid och rum".
Utställningen har utökats med målningar från 2008 och med 2 HC Andersenstolar, producerade av Källemo för HC Andersenjubileet år 2005. Det gjordes 10 stolar laddade med HC Andersenberättelser på flera språk. Stolarna har bara visats i Köpenhamn, Paris och Alexandria och nu i Ljungby, där de kommer att stanna! Idag kan man lyssna på Sven Ljungberg som läser egna trädgårdsberättelser.

Erik Ortvad 15.9 - 25.11 2007

Lördagen den 15 september kl 14 öppnar Lars Kærulf Møller, chef för Bornholms Kunstmuseum, en stor retrospektiv utställning med Erik Ortvads bilder.

Erik Ortvad är född i Danmark 1917 och var under andra världskriget flykting i Sverige.
1962 återkom han till Sverige för att köpa ett torp i Kvänjarp utanför Ljungby, där han bodde till sin död den 29 februari 2008.

Erik Ortvad gjorde redan som tonåring surrealistiska bilder, som idag betraktas som banbrytande verk i dansk surrealism. Sedan dess har hans konst ändrat uttryck ett flertal gånger, men genom 70 års skapande löper
en osynlig röd tråd som binder samman de tidiga verken med
de allra senaste.

1948 var Erik Ortvad med och bildade den internationellt välkända Cobra-gruppen och under 1960- och 70-talen gjorde han karriär som samhällskritisk tecknare i en rad av Europas främsta tidningar under pseudonymen Enrico. Detta avsatte också spår i måleriet under några år.
Under senare år har måleriet blivit friare och alltmer lyriskt. Erik Ortvad framhöll ofta att det var färgens poetiska utstrålning som var det viktiga för honom.

I Danmark och internationellt är Erik Ortvad ett välkänt namn, men trots att han bott halva livet i Sverige har han hittills förblivit relativt okänd här. Därför är det angeläget att presentera Ortvad i Sverige med en stor retrospektiv utställning.

Till vernissagen utkommer en bok, med ett rikt bildmaterial, där Lars Kærulf Møller presenterar Erik Ortvads konstnärskap för den svenska publiken. Den utkommer på Almlöfs förlag.

Pontus Ljungberg




Hyllning till Linné 31.3-2.9 2007

Hyllning till Linné är Ljungbergmuseets bidrag till det nationella firandet av Carl von Linnés födelse för 300 år sedan.

Gud skapade världen, Linné var ögat som ordnade upp den. Det är ögat som gör det, som ger livet åt oss. Målandet: att tiden och livet igenom behöver vi denna ständiga påminnelse om livet vi lever mitt i, säger Gerda Antti som öppnar utställningen.

Hyllning i betydelsen aktning, det är så man ska betrakta tillkomsten av denna utställning. En aktning och respekt för Linnés enorma nyfikenhet och förmåga att formulera och beskriva sina upptäckter.

Blomsterkungen har Linné kallats och han är en av Sveriges internationellt mest kända vetenskapsmän. Vid det förra jubileet för hundra år sedan hyllades han som en gud, men sedan har bilden av honom komplicerats. Hans charm och hans förmåga att entusiasmera som föreläsare och folkbildare är omvittnad, han hade ett öppet öga för naturens skönhet och han var en enastående stilist och naturskildrare. Men han var också hänsynslös och härsklysten, lynnig och snarstucken, intolerant mot sina meningsmotståndare, en girig samlare som inte drog sig för att skörda frukterna av andras arbete, menar professor Nils Uddenberg som skrivit texten till Linnéårets officiella jubileumsbok.

I utställningen visar elva konstnärer bilder som på något sätt kan associera till Linné, hans arbete eller förhållningssätt till naturen. Linné var som man kanske idag skulle säga en ”mångsysslare”; läkare, botanist, zoolog, resenär, författare, tecknare mm. Utställningen är liksom Linné mångfacetterad och visar en rad konstnärliga uttryckssätt; måleri, skulptur, grafik, foto, textil, teckning, fotoprint. Deltagande konstnärer är:
Bertil Almlöf (måleri), Ann Margret Dahlquist-Ljungberg (teckning),
Maya Eizin Öijer (fotoprint), Eva Forsberg (grafik), Hans Gedda (foto),
Lena Lervik (skulptur), Sven Ljungberg (måleri o grafik),
Karl Axel Pehrsson (måleri o skulptur), Maria Silfverhielm (textil),
Lennart Sjögren (måleri) och Peter Tillberg (måleri).

Lördagen den 16 juni på Ljungbergmuseet, under Berättarfestivalen, blir det urpremiär på Anders Nymans nyskrivna skröna om Linné och Bellman, ”Carl vs Carl”, med skådespelarna Anna Rydén, Björn Johansson Boklund och Bengt Dahlberg från Regionteater Kronoberg.


Sven Palmqvist 100 år 25.11 2006-25.3 2007

I år är det 100 år sedan Sven Palmqvist föddes och detta uppmärksammar Ljungbergmuseet i en stor minnesutställning och med en bok, som försöker spegla bredden i och betydelsen av Palmqvists konstnärskap.

Sven Palmqvist är en av Sveriges främsta glaskonstnärer och den som tillsammans med Edvin Öhrström, Nisse Landberg och Vicke Lindstrand förde arvet efter Edvard Hald och Simon Gate vidare.
Sven Palmqvist hade en lågmäld framtoning och är kanske därför inte så välkänd för en bredare allmänhet. Ljungbergmuseet hoppas bidra till att förändra detta genom att visa hans breda konstnärskap som glaskonstnär, målare, tecknare och skulptör och inte minst hans innovativa förmåga som förnyare av glastekniken. Palmqvist var den som uppfann tekniken att slunga glas, mästerligt utförd bl.a. i den s.k. Fuga-serien. En begränsad upplaga av en skål i denna serie, en jubileumsskål, har producerats speciellt för detta firande.

Sven Palmqvist var en driven tecknare och skulptör och på äldre dar återupptog han måleriet under sina många resor till Frankrike och Italien tillsammans med sin mångårige vän Sven Ljungberg.

Det är med entusiasm och glädje som Ljungbergmuseet kan visa Sven Palmqvists omfattande och betydande konstnärliga gärning. Utställning och bok har kunnat genomföras genom stort tillmötesgående och hjälp av Sven Palmqvists barn, Jonas, Petter, Maria och Andreas samt Magnus Silfverhielm. Ett stort tack också till Magnus Andersson på Orrefors Kosta Boda samt till Karin Almlöf och Lennart Rudström.

Pontus Ljungberg
Intendent
Ljungbergmuseet i november 2006.


Sven Palmqvist (1906–1984) fick redan som skolpojke kontakt med glaset. När den vid skolan närbelägna hyttan behövde extra formhållare eller inbärare var det naturligt att hämta dessa i skolsalen. Sven kom att göra en märklig bildningsresa, från hyttgolvet i Hjärtsjö glasbruk till en plats bland de stora mästarna, arvtagare till Simon Gate och Edvard Hald.

Sven kom till gravörskolan i Orrefors och blev därefter ritbiträde åt Gate. Uppmuntrades av honom att fortsätta till Stockholm och Tekniska Skolan och så småningom Konstakademien. Trots att Sven fortsatte till Paris och Academie Ranson släppte han inte kontakten med glas och Orrefors. Dels fanns det möjlighet att arbeta som gravör och även som alltmer självständig konstnär. Det kom att bli 48 år av oavbruten konstnärlig verksamhet, ett för glasbruket mycket fruktbart samarbete.

Svens bakgrund gav honom en gedigen kunskap om glasets möjligheter och begränsningar. Hans tekniska nyfikenhet och säkra formkänsla kom att prägla hela hans produktion. Det är omöjligt att helt beskriva omfattningen av ett livsverk men några av de viktigaste uttrycken måste nämnas. Fuga, den produktserie som framställdes med en metod som Sven utvecklade och fick patent på i Europa och USA, blev en stor framgång och gav verkligen ett innehåll åt Slöjdföreningens slogan ”Vackrare vardagsvara”. Denna högt älskade bruksvara som lanserades av NK 1954 och därefter gjorde succé på H55 i Helsingborg.

Ravenna och Kraka är konstglas i unika tekniker som Sven utvecklade under 40-talet och som blev mycket uppskattade.

Det var för Sven självklart att glas kunde användas i arkitektoniska sammanhang. Dopfunten i Vantörs kyrka blev det första exemplet på hur slipade glasblock kunde utnyttjas. Därefter kom samma teknik till användning i väggar, som i Internationella Teleunionens hus i Genève och i TV-huset i Stockholm.

Till biennalen i Venedig 1976 inbjöds sex av Europas glaskonstnärer att representera var sitt land. Sven Palmqvist utsågs av det italienska utställningskommissariatet att representera Sverige.





Stad i förvandling 29.1 - 20.4 2006

”Ljungbergs Ljungby” utkom på Bonniers 1968 och är Sven Ljungbergs debutbok som författare. Den blev en kritikersuccé och inledningen till Svens författarskap. Sven Ljungberg är särskilt intresserad av att i måleri och grafik återge hemstadens miljöer, hus och människor. Detta har under hans långa konstnärsgärning blivit en unik dokumentation av Ljungbys utveckling. Med Ljungby som exempel har det också blivit en skildring som visar den omvandling eller ofta vandalisering av svenska städer som tog fart i början av 1960-talet.

Men boken är framförallt en kärleksförklaring till måleriet och Ljungby, om hur fantastiskt roligt Sven tycker det är att måla. En glädje som syns även i de mest kritiska målningarna. Det finns en framtidstro även i det nya, i byggandet. Förändringen i sig är inte av ondo bara den sker med kunskap och respekt för människan. Det är med denna respekt, värme och humor han också gestaltar och berättar om sina många mänskliga modeller.

Texten om miljöomvandlingen är allmängiltig och fortfarande aktuell, även om en stor medvetenhet och kunskap finns om de skador som den urskiljningslösa rivningen av våra stadskärnor vållat. Trots denna kunskap fortsätter man efter ungefär samma modernistiska planeringsprinciper att utarma städernas centrum. En bidragande orsak till detta är att stadsarkitektens ställning alltmer marginaliseras eller helt enkelt rationaliseras bort. Ljungby är tyvärr inget undantag. Ett samhälle behöver för att utvecklas i positiv riktning stimulerande miljöer med en arkitektur som tar hänsyn till alla människans behov. För detta krävs visioner och arkitekter som har en ledande och övergripande roll i hela planerings- och byggprocessen och inte bara är redskap åt allehanda byggherrar. Även konstnären borde ha en given plats vid gestaltningen av den byggda miljön. I boken ”Vi vet bäst”(Alba 1984) har Sven Ljungberg vidareutvecklat sina tankar om stadsplanering.

Ljungby fyller 70 år som stad 2006 och Sven Ljungberg har följt och målat Ljungbys utveckling under hela denna tid. Jag tror att detta är unikt, ingen annan konstnär har under så lång tid kunnat skildra, kommentera och ibland påverka en stads förvandling. Ljungbergmuseet uppmärksammar detta med utställningen ”Stad i förvandling” och en ”uppdaterad” omgjord nyutgåva av ”Ljungbergs Ljungby”, en vacker konstbok som också kan fungera som en introduktion till utställningen.

Pontus Ljungberg
Ljungbergmuseet i januari 2006

Amorina 29.4 - 15.6

Utställningen visar Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs och Sven Ljungbergs scenografi till Alf Sjöbergs prisade, inte minst för scenografin, uppsättning av Carl Jonas Love Almqvists pjäs på Dramaten 1951. I pjäsen deltog många unga och nyutexaminerade skådespelare som så småningom kom att bli de framgångsrikaste i Sverige (bl a Anita Björk, Lars Ekborg, Jarl Kulle, Per Oscarson, Margareta Krook, Ingrid Thulin, Max von Sydow, Allan Edwall, Måns Westfelt mfl). I samarbete med Almqvistsällskapet kommer om möjligt att arrangeras en föreställning med förhoppningsvis någon av dessa skådespelare. Scenografin var utförd som 32 svartvita linolelumsnitt som projicerades på väggen och skådespelarna var färginslaget. På utställningen kommer samtliga bilder att projiceras i stort format och fyra bilder tryckas i stort format på tyg. "Amorina" utkommer också som bok på Almlöfs förlag illustrerad med linoleumsnitten och med Alf Sjöbergs scenanvisningar


Fynbomalerne i Småland 1.7 - 17.9 2006

Utställningen ”Fynbomalerne i Småland” genomförs under april – juni 2006 på Johannes Larsen Museet i Kerteminde på Fyn och fortsätter på Ljungbergmuseet i Ljungby under juli och augusti 2006.

Det är något särskilt med Fynbornas förhållande till Småland, en speciell estetisk dragning till kontrasten mellan det böljande, blåtonade öppna fjordlandskapet och det djupa, mörka gröna skogslandskapet. Omkring 1870, när både Danmarks och Sveriges historia präglades av utvandringen till Amerika, blev detta tydligt. Välkänd är utvandringen från de fattiga svenska skogsgårdarna och mästerligt beskrivet av Vilhelm Moberg. Men många var de som inte hade råd med den långa resan till Amerika, för dem blev Danmark ett alternativ- ”fattigmans Amerika”.

Däremot är det mindre känt att de många tomma småländska skogsgårdarna tilldrog sig många unga danska lantbrukarfamiljers intresse, som här kunde uppfylla drömmen om en egen gård för en bråkdel av priset. Det hårda stenfyllda arbetet avskräckte inte.
Under perioden 1866-1880 bosatte sig 125 danska familjer i Småland varav 52 från Fyn. En småländsk fastighetsmäklare reste runt på Fyn och värvade kunder. Kertemindeområdet var centrum för den fynska utvandringen till Småland och de flesta hamnade i Ljungbyregionen.
Lantbruksmöjligheten var huvudsaken, men några såg framtiden i skogsbruk och timmerproduktion. De rika möjligheterna till jakt lockade de som hade bättre ekonomiska förutsättningar.

Wilhelm Dinesen, Karen Blixens far, utgav under pseudonymen ”Boganis”, ”Jaktbrev” 1889 och ”Nya Jaktbrev” 1892, som bl.a. handlar om jakt på tjäder och orre i Småland.

Det var mot denna bakgrund som köpmannen I.A. Larsen från Kerteminde under 1870-talet köpte en rad egendomar i Småland. Det visade sig vara en långsiktig investering, familjen Larsen är fortfarande bosatt i Småland, nu med den fjärde generationen Larsen.
Köpman Larsen var patriarken, ursprunget och den ekonomiska basen för en av Danmarks mest betydande konstnärsfamiljer, som tillsammans med sina konstnärsvänner utnyttjade de fina motiv- och jaktmöjligheter naturen erbjöd i Småland.

1880-1894
De viktigaste gårdarna var Stora och Lilla Höljeryd samt Båxhult i Långaryds socken. På Stora Höljeryd bodde i flera år I.A. Larsens svåger, konstnären Christian Eckhardt (1832-1914). Han undervisade där sin unge släkting Johannes Larsen (1867-1961) i oljemåleri under dennes somrar i Småland. Från 1892 spelar Småland en stor roll för Johannes Larsens konstnärskap och 1894 blir han känd som jägarmålaren ”Boganis” bland målarna.

1895-1904
Johannes Larsen bildar tillsammans med studiekamraterna Peter Hansen (1868-1928), Fritz Syberg (1862-1939) och Karl Schou (1870-1938) en av Danmarks mest kända och omtyckta konstnärsgrupper, Fynbomalerne. Det blir också en ”familjegrupp” när Syberg och Schou 1894 gifter sig med Peter Hansens systrar Anna och Marie. Johannes Larsen gifter sig 1898 med en väninna till systrarna, Alhed Warberg. Såväl Alhed Larsen (1872-1927) som Anna Syberg (1870-1914) var framstående konstnärer och tillsammans med Johannes Larsens syster Christine Swane (1876-1960) utgör de Fynbomalernes kvinnliga trio.
Under månadslånga målar- och jaktvistelser i Småland befäster de sju sin sammanhållning i gruppen medan familjerna växer. Christine gifter sig 1910 med den modernistiske målaren Sigurd Swane (1879-1973), som delvis ansluter sig till gruppen.

1905-1924
Köpman I.A. Larsen måste p.g.a. dålig ekonomi sälja Båxhult, den sista av de svenska skogsgårdarna. Men i realiteten är det enbart 200 ha skog som säljs, för samma dag köper sonen Johannes Larsen tillbaka egendomen med hjälp av släktingen och skulptören Ludvig Brandstrup (1861-1935). I avsaknad av skog är gården under denna period inte lika lockande som jakt- och motivvärld. Men mellan 1912 och 1918 blir det ändå flera målarperioder på Båxhult och Göingeholm i norra Skåne för Alhed och Johannes Larsen samt Christine och Sigurd Swane. Deras arbetssätt är nu tydligt präglat av modernismens framgångar. Johannes Larsen och Fritz Syberg har 1910 en stor utställning i Stockholm och hyllas som ”Danmarks Liljefors” (Larsen) och ”Danmarks Carl Larsson” (Syberg).

1925-1929
Johannes Larsen blir ensamägare till Båxhult, som genomgår en grundlig upprustning. Alhed har hälsoproblem och det visar sig att den småländska skogsluften har en välgörande verkan. Från 1925 och till sin död på hösten 1927 blir det långa och givande målarvistelser för henne och Johannes Larsen. En repris av ungdomens långa vistelser på Båxhult på 1890-talet. 1929 övertar sonen Johan Larsen driften av Båxhult och flyttar in med sin hustru Elena, dotter till målaren Peter Hansen- ytterligare en utvidgning av konstnärsgruppens familjeband.

1930-1961
Åren 1934-37 målade Christine Swane åter den småländska naturen och även klippformationerna på Kullen, som gav henne rika möjligheter att pröva ett nytt kubistiskt inspirerat landskapsmåleri. Med på målarturerna var också sonen Lars Swane (1913-2002), som blev en återkommande gäst i det småländska. För Johannes Larsen var Båxhult nu inte bara jakt och konst utan kära besök hos son och svärdotter och fyra barnbarn- det var hans andra hem. Med avbrott för andra världskriget blev det årliga vistelser på Båxhult fram till 1959. Johannes Larsen dog i sitt hem i Kerteminde i december 1961, nästan 94 år gammal.
Sonen Johan Larsen dog på Båxhult 1991 och gården övertogs av sonen Johannes Larsen. En bror Jens Larsen har återköpt granngården Höljeryd.

Utställningen och katalogen kommer att för första gången någonsin fokusera på detta något förbisedda kapitel i Fynbomalernes historia och samtidigt återknyta den konstnärliga förbindelsen mellan Småland och Fyn och då särskilt Kerteminderegionen.
Några av konstnärerna, Karl Schou och Peter Hansen har bara gästat Höljeryd och Båxhult några få gånger medan andra tillbringat åtskilliga arbetsmånader och arbetsår med den småländska skogen som motiv. Det gäller inte bara Alhed och Johannes Larsen utan också Christian Eckhardt, Christine Swane och Fritz Syberg. Dessa fem konstnärer kommer att utgöra kärnan i utställningen. Förutom på Johannes Larsenmuseet finns de ”fynska Smålandsmotiven” på flera museer, t.ex. Ålborg, Århus, Fåborg och på Statens Museum för Konst i Köpenhamn. Ett flertal verk finns i familjen Larsens ägo och andra privata samlingar. Dessutom, tror vi, att det borde finnas hittills okända verk i privat ägo i Småland. Utställningen beräknas omfatta ca 100 verk, målningar, akvareller, teckningar och skisser.

Katalogen skrivs av museumsdirektör Erland Porsmose och av kärnfysiker Jens Larsen, Höljeryd. Jens Larsen skriver med utgångspunkt i familjearkivet och egna minnen om jaktens betydelse för släkten och konsten. Katalogen beräknas innefatta 80 sidor med 52 illustrationer och utkomma på danska och svenska. Det är vår uppfattning att verket kommer att bidra med en ny infallsvinkel till en betydande konstnärsgrupp och tillika en påminnelse om den intensiva nordiska konstdialogen som var så viktig under perioden 1880-1920.

Utställningen är ett samarbete mellan Johannes Larsen Museet i Kerteminde på Fyn och Ljungbergmuseet i Ljungby.
En intressant iakttagelse i detta sammanhang är att Sven Ljungbergs far Elof i slutet av 1880-talet utbildade sig till yrkesmålare och hans läromästare var Gregers Jörgensen, utvandrad från Fyn och även utbildad vid Konstakademien i Köpenhamn. På lediga stunder kopierade Elof mästarens målningar. Men vi har ännu inte lyckats hitta några direkta kopplingar mellan Jörgensen och Fynbomålarna, men det är ändå en intressant anknytning mellan Fyn och Ljungbergmuseet!

Sigge Ljungberg 100 år 30.9 -19.11 2006

I år är det 100 år sedan Sigge Ljungberg, Svens äldre bror, föddes och Ljungbergmuseet visar en minnesutställning med Sigges målningar.

"Sigge Ljungberg valde – eller valdes - att ta hand om familjeföretaget, målerifirman i Ljungby medan brodern Sven valde Konsthögskolan och den konstnärliga banan. Det skulle dock visa sig att Sigge inte kunde hålla fingrarna borta från det konstnärliga heller. Kunskaperna om måleriet fick han i sin yrkesutövning och tiden att göra målningar var den som blev över sedan företaget krävt och fått sitt.
Innan han etablerade sig som målarmästare i Ljungby skulle han emellertid pröva lyckan i det stora landet i väster. Vistelsen där, som sträckte sig över fem år skulle sätta spår i hans måleri, hans uppfattning av mänskligheten kom att omfatta lite mer än Kronobergs län. Det är till och med möjligt att han hade blivit kvar i USA om inte kärleken slagit till vid ett besök i hemlandet. Vistelsen i Amerika lämnade emellertid kvar en minnesbank som han skulle komma att använda sig av i sitt måleri långt efter det att han rotat sig i hemtrakten”.
(Ur Olle Granaths katalogförord. Olle Granath är Konstakademiens ständige sekreterare och f d chef för Nationalmuseum och Moderna Museet)

Nobeldiplom 29.10.2005 - 8.1.2006

en utställning med och om Sven Ljungbergs Nobeldiplom till pristagarna i fysik, kemi och ekonomi, utförda åren 1977-1989.

Det är knappast en överdrift att påstå att Nobelpriset är världens mest kända och prestigefyllda pris. Förutom ära och berömmelse, en prischeck på idag 10 milj kr får pristagaren en medalj och ett diplom. Det är bara kretsen kring pristagaren som får se diplomet. Därför är vi glada att kunna visa några av dessa diplom. En liknande utställning har inte gjorts tidigare.

De unika diplomen består av ett konstverk av en utvald svensk konstnär och en textdel utförd av en kalligraf. Diplomet placeras i en vacker skinnpärm.

Ljungbergmuseet visar nu Sven Ljungbergs samtliga 71 Nobelbilder i original , förlagor, skisser och kopior av diplom som visar bild och text.

Även ett komplett originaldiplom, som numera tillhör Nobelmuseet finns med i utställningen.

Konstnären har fria händer och behöver inte ta hänsyn till vem pristagaren är eller vad han belönats för. Men naturligtvis kan konstnären associera till ämnet. SL har gjort det, medvetet eller omedvetet, några gånger. Fysikpristagarna 1977 fick en bild av Newton som vandrar runt äppelträdet och formulerar tyngdlagen.

Det kan också bli som ekonomipriset 1978 till Herbert Simon, bilden är en solros och nyligen fick jag veta att Simons favoritblomma var just- solros. Det visste inte SL! Det är detta diplom som vi kan visa helt i original.

Eller som priset i ekonomi 1988 till fransmannen Maurice Allais, som sa när han fick priset att det var minsann på tiden!

Det året hade SL temat fåglar och hade under hösten studerat en spelgalen tjädertupp och tyckte att bilden med den uppblåsta tjädertuppen passade utmärkt till Allais!

Motivvalet har varje år följt ett tema hämtat från naturen, ett år träd, blad, äppelblommor, fåglar osv.

Alla Svens diplom är utförda som linoleumtryck. Normalt skär man en platta för varje färg, vilket Sven gjort, men sedan har han lagt till detaljer med pensel eller fingrar direkt på linoleumplattan.

Glansdagern på äppelbilden skapade han genom att först rulla på färgen och sedan med tummen ta bort färg på äpplet, ett speciellt förfarande som gör det svårt att trycka många.

Därför finns det bara tre tryck av varje bild- ett till pristagaren, ett till KVA och ett till Sven, vi visar alla 71.

Varje prisbild är noga förberedd och studerad ofta både i blyerts och i akvarell, många av dessa skisser visas här. Det är nog en överraskning för de flesta att Sven är en mästare även som akvarellmålare!

Av Annika Rücker, som gjorde kalligrafin till diplomen 1988 och 1989, visas skisser och monogram.

Kerstin Anckers och Sven Höglind har gjort kalligrafin till de övriga.

På utställningen finns också ett bord dukat med Nobelservisen…